Bloggaren Oskorei länkar vänligt nog mig i ett inlägg med rubriken Vänster mot massinvandring, publicerat i en kategori han kallar nationalsyndikalism, anarkism och kättarvänster. Där hittar man mycket som både provocerar och stimulerar en trött själ, vars hjärta egentligen bankar till vänster, men som fylls av avsmak 9 av 10 gånger någon som kallar sig vänster yttrar sina kvasiliberala, vulgäregalitära, radikalfeministiska, hbt-floskler.
Helt fräckt stjäl jag Oskoreis titlar, och gör en egen sammanfattning av positiva tendenser inom vänstern. Vi kan börja med en debatt som pågick efter valet förra hösten, efter ett inlägg av arbetarförfattaren Fredrik Ekelund i Sydsvenskan:
Förra året drabbades Malmö av 905 (!) personrån, många av dem begångna av kriminella invandrare mot »svennar« och det är inte ovanligt med etniskt svenska föräldrar som försöker bromsa sina barns gryende rasism efter att dessa blivit nedslagna eller rånade enkom för att de är just »svennar«.
[...]
Varför har det blivit tabu att tala om och debattera föraktet för etniska svenskar och svensk kultur? Varför är det fel att oroa sig för islams utbredning — bara på Rosengård finns sju källarmoskéer där extrem islamism predikas; islam är ju faktiskt inte kebab och falafel utan en religion intimt förknippad med politik, en religion som inte gått igenom upplysningens stålbad och där vissa saker tycks oförenliga med grundläggande västerländska värden, som jämlikheten mellan könen till exempel?Den arbetarrörelse som byggde Landskrona och Malmö hölls samman ideologiskt av en gemensam skötsamhetskultur, är det då fel att kräva av de nya svenskarna just detta? Har inte alla människor, oavsett om man är »svensk« eller »invandrare« ett personligt ansvar för vad de gör? Varför skall vi acceptera det utbredda epitetet »hora« så fort en tjej lever livet med dans, diskotek, killar och fotboll? Varför ska vi stå ut med det sorgligt utbredda »Knulla din mamma!« under fotbollsmatcher, på skolgårdar eller gator och torg så fort friktion uppstår?
Givetvis slog rasist- och fascistanklagelserna ned som Qassam-raketer i Sydsvenskan brevlåda, allt enligt »den politiska korrekthetens mobbningsstrategi« som Ekelund själv kallade det. Samtidigt konstaterade han:
Jag har skrivit yrkesmässigt i tjugofem år och tror aldrig att jag fått så många positiva reaktioner på något jag skrivit. Inte så snabbt. Sms, mejl, telefonsamtal. Från »invandrare«, från »svenskar«. Samtliga hemmahörande till vänster (s, mp och v) på den politiska skalan, det vill säga där jag själv hör hemma.
Inom socialdemokratin verkar Mona Sahlins partiledarskap skapa en opposition som inte längre känner igen sig i sitt parti. För bara några dagar sedan startades bloggen Socialdemokratisk rebell av en anonym sosse. Han skriver:
Vi är många som känner att vi inte kan identifiera oss med er politik. Vi är många som inte förstår varför satsningar och rena »mutor« till ungdomsbrottslingar är av högre vikt än att våra äldre får en värdig ålderdom.
[...]
Istället för att idag premiera en politik som syftar till att solidariskt förbättra livet för samhällets svaga grupper, så lever partiet på att bedriva en politik som styrs av diverse minoritetsgrupper. Detta illustreras genom Mona Sahlins nyliga löfte om femton miljarder kronor till att rusta upp miljonprogramsområden.
[...]
Många av oss ”äldre” socialdemokrater upplever oss minst sagt som svikna. Under tolv års socialdemokratiskt styre har vi sett ett osolidariskt samhälle där klyftorna ökar växa fram. Vi förstår inte varför man överhuvudtaget ska bedriva en högerpolitik som är direkt fientlig inte bara mot arbetarna, utan även mot Sverige som helhet.
[...]
Det svenska folket vill inte ha en högerpolitik. Det svenska folket vill ha en traditionell socialdemokratisk, demokratiskt socialistisk folkhemspolitik. En politik som ser till att alla barn lär sig grundläggande värden om solidaritet, humanism och medmänsklighet, en politik som minskar kriminaliteten och utanförskapet
Kalmar-sossen, civilekonomen och slakteriarbetaren Leo Sundberg skriver på sin blogg om den havererade invandringspolitiken:
När min morsa kom till Sverige -78 var det fortfarande lätt för invandrare att få jobb. Den svenska ekonomins tillväxt hade visserligen avstannat, men nedgången hade inte kommit ännu. Hon fick också jobb omgående, kom in i samhället och lärde sig tala svenska. Det var en förutsättning, då som nu. Men till skillnad från idag fanns det inga multikulturflummisar som hävdade att invandrarna skulle »få vara sig själva«, i meningen slippa »förtrycket« att lära sig det språk och de regler som gäller i det nya hemlandet. Bor du i Sverige följer du svensk lag och talar svenska, punkt slut. För min morsa var det här en självklarhet som hon aldrig uppfattade som någon form av kränkning. [...]
De invandrare som kom till Sverige efter mitten av 70-talet blev alltmer av en belastning för Sverige. Jobben var fullsatta, men folk fortsatte komma hit. Kombinerat med den ekonomiska bördan var dessutom de nya flyktingarna från mycket fjärran länder, vilket underlättade organisering efter rasistiska principer. Nykomlingarna såg mörka ut, och deras regler skiljde sig avsevärt från de invandrare som kom från andra europeiska länder (vars regler är rätt så lika Sverige på många sätt). [...]
På 90-talet genomgick Sverige en djup ekonomisk kris, arbetslösheten ökade lavinartat under de tre åren som Carl Bildt var statsminister. Jobben slogs ut, folk stod med skulder och överallt skar man ner sjukvård, skolor och socialbidrag. Sverige blev ett fattigt land för första gången på länge. Samtidigt bröt helvetet lös på Balkan: Jugoslavien splittrades i ett fascistiskt inbördeskrig som rensade områden på olika fokgrupper, massflykt uppstod och många jugoslaver flydde till Sverige. Kriget mellan Etiopien och Eritrea skapade också en flyktingström. I Somalia startade ett inbördeskrig. Någon fattig svensk frågade sig varför pensionärer skulle äta kattmat medan staten tog hand om halva Afrika. Rasisternas långsiktiga arbete under 80-talet hade lönat sig. När allt gick åt helvete fick invandrarna skulden för detta.
Om socialdemokraterna vill fortsätta vara arbetarnas parti måste man ändra sin invandringspolitik. Den invandringspolitik som man har fört ända sen mitten av 70-talet håller inte. Sverige kan inte vara hela världens socialkärring. Visst är det hemskt med krig, och vi ska hjälpa människor som flyr. Men vid sidan av att bry sig om människor i andra länder måste Sverige också tänka på de som redan bor här. Vi kan inte ta emot hur mycket människor som helst. Det kostar pengar, vi har bostadsbrist och det finns folk här som inte har jobb. Många av dessa är invandrare.
[...]
Det funkar inte att ta hit folk och bara dumpa dem i ghetton och kasta bidrag på dem och tycka synd om dem. Någon kanske tycker det är fel att tänka i termer av pengar. Jag tvivlar på att dessa personer själva skulle leva på knäckebröd och vatten bara för att vara »goda« kosmopoliter och kunna inhysa tre flyende irakier.
[...]
Vem slår invandringen hårdast mot? Frågan är viktig för att förstå varför sverigedemokraterna tar så många röster från sossarna. Främst är det arbetarna som upplever invandring som ett problem mot sin egen livssituation. När det är fler som vill sälja sin arbetskraft, uppstår ett val mellan »pest eller kolera«. Antingen måste lönerna sjunka, eftersom de som är nyanlända måste gå in och konkurrera med lägre löner för att kunna slå sig in på arbetsmarknaden. Eller så måste arbetslösheten stiga, när lönerna ligger kvar på samma nivå. [...]När befofolkningen ökar, ökar kvantiteten arbete som säljs [...] Eftersom efterfrågan på arbetskraft ger lägre priser när många vill sälja arbete, så sjunker lönen [...] Varje gång ett tusentals mexikaner smiter över gränsen till USA, sjunker lönerna för svarta och vita arbetare som redan bor i landet. Mest arga över invandringen från Mexiko är de svarta, som redan innan haft det sämst. Det är en anledning till att fackföreningarna i USA kämpar så hårt för att stoppa invandring, det är deras medlemmar som får lägre löner. [...] Inte undra på att amerikanska kapitalister är positiva till invandring — de kan tjäna stora feta vinster medan deras knegare får lägre löner för varje år som går. Det är också bakgrunden till moderaternas positiva inställning till fri invandring. När man kan få en billig städerska från Rumänien är det lätt att vara för mångkultur och öppenhet. [...]
Den medelklass som fattar alla »snälla« beslut om att man ska vara god mot invandrare är inte de som tar konsekvensen av detta. Jag skulle gärna vilja se att invandrare placerades ut med tvång hos medelklassen i deras villor och bostadsrätter. Den dagen skulle kanske gulligullsnacket om öppenhet och tolerans skifta lite.[...]
Parollen fri invandring för hela världen ser du däremot bara från intellektuella vänsterflummare som oftast har medel- eller överklassbakgrund och inte är ett skit intresserad av konsekvenserna eftersom han eller hon ofta har rika föräldrar. När sossarna säger att mindre fri invandring är samma sak som rasisim, kommer folk som vill ha mindre invandring att rösta på ett rasistiskt parti. Svårare än så är det inte.
Detta var några utdrag, men jag rekommenderar verkligen att läsa inläggen i sin helhet, särskilt Leo Sundbergs.
