Om barn

Ur Vilhelm Mobergs andra bok, Långt från landsvägen, från 1929:

Adolf kände allt tydligare, att han var till för sina barns skull; det var för dem han gjorde sitt offer av arbete, möda och bekymmer. Och det räckte för honom nu. Han levde ju för sin egen skull på samma gång, ty när han offrade sig för barnen, så gjorde han det, som gav honom den bästa tillfredsställelsen och samvetsron här i livet. Och han begrep, att även han betydde något.

Visserligen flydde hans år så hastigt, visserligen nalkades han med varje andetag han tog sitt allra sista, visserligen förde honom varje steg allt närmare gravens djup, och visserligen var minnet av en människas liv som en skugga — det flydde bort som skuggorna flyr för solen i dagbräckningen. Var icke hans far, Bengt i Ulvaskog, redan glömd av de allra flesta? Det var icke så länge sedan han levde, men det fanns knappt någon, som nämnde ett ord om honom mer. Ännu någon tid och han skulle vara helt glömd. Så skulle även Adolf en gång ligga i bortglömd och namnlös grav. Det skulle komma en tid, då ingen mer nämnde hans namn, då inte ens hans efterkommande visste, att han hade funnits — det skulle komma en tid, då det var som om han aldrig hade levat.

Ja, visserligen var allt detta sant. Men ändå: Om hans far icke hade funnits, och icke alla hans förfäder levat och gått här och arbetat i Ulvaskog, så hade icke heller han gått här kring sina ägor med fröjd i sinnet en söndagsförmiddag om våren! Han kunde säga, att alla de som varit före honom, levat bara för hans skull. På samma sätt levde han för de blivande bönderna i Ulvaskog. Han var till för de många människor, som skulle komma eter.

Och kanske det en dag skulle uppstå en märklig man på gården, en man, som skulle betyda mycket för andra människor. Han hade då levat även för att denne skulle komma till. Och aldrig kunde han nu tycka, att han levde förgäves. Han hade sitt att uträtta, och han uträttade det.