Till PostSecret skickar anonyma besökare in sina innersta hemligheter på ett vykort för publicering. Det kan vara allt från »Your boyfriend just had sex with me in this room. Happy 21st birthday! –The Ex« på ett anteckningsblock från ett hotell, till »For the first time in my life, I’m proud of myself«. Förutom att de är vackra och poetiska brukar jag mest se bekännelserna som ett tecken på alienation och individualisering, de visar att människor har ett uppdämt behov av att bli hörda — en känsla av att någon lyssnar eller ens vet om att man finns. Med förra veckans uppdatering följde dock ett vykort med en bekännelse som var särskilt intressant.
Personen som skickat in vykortet nedan är ingalunda unik. Att hela tiden vara rädd för att framstå som rasist, 
att trampa den andre på tårna, genomsyrar hela samhällsdebatten. Fenomen som för de flesta invandrardebattörer är självklara att fördöma urskuldas gång på gång eller skylls på ett diffust »internationellt patriarkat«.
Denna känsla av skuld kan ha en del av sitt ursprung i den kristna läran om arvsynd, för att sedan ha fortplantat sig med importen till Sverige och övriga Europa av den amerikanska medborgarrättsrörelsens ideologier. Vi har nog alla hört analyser i stil med uttalandet författarinnan Susan Sontag gjorde i en intervju på 60-talet:
Den vita rasen är den mänskliga historiens cancer. Det är den vita rasen och enbart den, dess ideologier och uppfinningar, som utrotar autonoma civilisationer överallt där den breder ut sig.
Oskorei finner fler likheter mellan kristendomen och den närmast patologiska rädslan för Rasismen:
Vårt samhälle har … ett antal normer och tabun som med sociologiskt språkbruk kan kallas »det heliga«. Vårt samhälle har också ett flertal »demoner«. En del av dem är ganska tidlösa, och har hatats i långa tider i vår kultur, såsom Pedofilen och Våldtäktsmannen, men en del av de demoniska gestalterna är betydligt yngre och står i en särskild relation till den etnomasochistiska ideologin. Främst bland dessa står etnomasochismens demonfurste; Rasisten.
…
»Rasism« ses också, precis som häxeri och kätteri, som en mycket smittsam företeelse. Ibland får man närmast intrycket att det kan räcka med att sitta jämte en »Rasist« på bussen för att man ska börja fradga och göra icke lagstadgade rörelser med högerhanden.
När det gäller judar, som efter att i åratal matats med antisemitiska föreställningar, till slut själva börjar tro på konspirationerna brukar vi kalla det för självhat. Det kan ta sig olika uttryck, från att förneka sin identitet och sitt arv till förintelseförnekelse, antisionism och rena antisemitiska våldsattacker i själva Israel. Oavsett om man kallar det självhat, etnomasochism eller oikofobi är det ett fenomen som är viktigt att belysa.
I litteraturen finns flera exempel på kvinnor som gång på gång anklagats för häxeri, ända tills de själva börjat tro att de stod i kontakt med Hin Håle. Många behövde inte bli brända på bål eller genomgå något häxtest, de gick själva och dränkte sig. Låt oss hoppas att personen som skickat in vykortet ovan inte slänger sig framför en buss för att sona sin rasism…
Märkligt att mina inlägg publiceras så lägligt några dagar innan de blir aktuella ;)
Se senast t ex Dokument Inifrån om hur svenska myndigheter blundar för invandrarnas överrepresentation när det gäller barnmisshandel, av rädsla för att bli anklagade för rasism.
Robsten och H Palm skriver bra. Säkert som amen i kyrkan anklagar Ali Esbati programmet för ”hämningslös rasism”…
En djävulsk dialektik har också gett upphov till en kultur där alltför ofta ett felsteg, ett misslyckande, en motgång inte längre har det minsta med personliga egenskaper att göra, utan helt och hållet med det rasistiska samhälle man lever i. Och om man är ett offer kan ju ingen kräva en på ansvar.
Det är en särskilt elak form av rasism att på det viset göra undantag av svarta människor genom att se dem som ansvarslösa för sina handlingar, och att därmed mer eller mindre betrakta dem som barn, som många välmenande och ljushyade människor ofta gör.