Värner Rydén och den svenska friheten

Värner Rydén (1878-1930) var svensk socialdemokratisk ecklesiastikminister 1917–1919 och en av de mest inflytelserika utbildningspolitiska ideologerna under första hälften av förra århundradet. I en riksdagsmotion 1925 ville Rydén hylla Engelbrekt med ett monument:

Få folk på jorden ha haft en frihetshjälte av Engelbrekts ädla resning. Det låder icke en fläck vid hans ljusa minne; icke ens de personliga fienderna i hans egen samtid ha vågat draga hans rena uppsåt i tvivelsmål. Och Sveriges folk har väsentligen honom att tacka för, att vi i vårt land sluppit att se en livegen bondeklass, ett länsherresystem efter allmäneuropeiska mönster. En historieskrivare har betecknat honom som »en av världshistoriens ljusaste gestalter«. Och för visso äro svensk frihet och Engelbrekts befrielsegärning med varandra oupplösligt förenade.

Han hade tidigare utvecklat vad han menar med Sveriges fria historia i storsäljaren Medborgarkunskap från 1923:

Skandinaviens folk hava aldrig varit underkuvande av folk med annan härstamning. De hava därjämte bott avsides i Europa. Medan främmande folkhorder av varjehanda slag under årtusendenas lopp vältrat fram över den europeiska kontinenten och där åstadkommit en blandning av folkslag och folktyper, ha skandinaverna i sin avskilda del av världen bibehållit sin germanska härstamning mera oblandad än annorstädes. Otvivelaktigt har detta vårt rena germanska ursprung haft och har alltjämt ett stort inflytande på våra samfundsförhållanden och vårt folks utveckling.

Idag finns en skola uppkallad efter Värner Rydén. Den ligger i Rosengård och är till för utlänningar som flyttat till Malmö. Värner vänder och vrider sig i graven. Men mer ur Medborgarkunskap:

Sveriges allmoge har spelat en stor roll i landets historia. Inga bönder i Europa — möjligen med undantag för Schweiz’ — hava en så ärorik historia som Sveriges. Under forntiden var det den självägande odalbonden, som bestämde på tinget. Det medeltida länsväsendet, under vilken bondeklassen inom nästan hela vår världsdel förlorade sin jord och mångenstädes nedsjönk i livegenskap, fick ej något nämnvärt insteg i Sverige. Under denna tid inträffade i stället inom vårt land händelser, som för alla tider givit allmogeklassen en betydelsefull ställning i det svenska samhällslivet.

När under Kalmarunionens tid Erik av Pommern sökte i vårt land tillämpa tyska länsherreseder och genom utländska fogdar utövade ett olidligt förtryck mot allmogen, reste sig denna under Engelbrekts ledning och slutade ej sitt frihetsverk, förrän den hatade konungen blivit avsatt. Händelsen är en av de mest betydelsefulla i hela vår historia. Under denna folkresning började nationalmedvetandet vakna hos vårt folk, och i samband med denna hölls den första riksdagen (i Arboga 1435), där bönderna deltogo vid sidan av adelsmännen, prästerna och städernas borgare.

Mer eller mindre historielösa nationalister för ibland fram envåldshärskare som Karl XII som svenska hjältar, men Värner Rydén menar att envälde är ett ytterst osvenskt styrelseskick. Syftet med medborgarkunskapsboken var att fostra folket i dess demokratiska historia och tradition, och visa på eländet både den spirande italienska fascismen och Sovjetkommunismen skulle föra med sig om den fick fäste i Sverige.

Sverige har endast under mycket korta tider haft ett kungligt envälde. Efter det trettioåriga kriget, under vilket konungamakten i allmänhet under Europa vunnit ökad styrka, genomfördes enväldet i de flesta länder. Allestädes skapade denna styrelseform förtryck för folkets stora massa och förde med sig förbittrade inbördes strider, i somliga fall slutande med blodiga revolutioner. T o m vårt grannland Danmark, som i nära 200 år regerades av envåldskungar, hade att genomgå långvariga och upprivande inre slitningar, innan denna styrelseform så sent som 1849 avskaffades.

Sverige har blott under två korta tidsperioder (1682–1718 och 1789–1809) i nyare tid levat under kungligt envälde. Den ena gången tillkom detta på laglig väg, nämligen i början av 1680-talet, då Karl XI, i främsta rummet med de ofrälse ståndens understöd, utrustades med en verklig diktatur för att kunna bryta stormännens övervälde. Han brukade sin makt till rikets bästa och sammankallade även efter enväldets införande riksdagen till rådplägningar. Under Karl XII:s tid, då riksdagen aldrig sammankallades, framträdde däremot olyckorna. Han blev väl en vida berömd krigare, men han drog över landet de svåraste lidanden, och vid hans död stod riket nära undergången. Med honom slutade den första envåldsperioden. Den andra gången tillkom enväldet genom en statskupp. Gustav III hade invecklat sig och riket i penningsvårigheter och sökte genom ett segerrikt tåg mot Ryssland återvinna folkets bevågenhet. För att få bukt med den missnöjda adeln genomdrev han på olagligt sätt den s k förenings- och säkerhetsakten, som gjorde konungen i det närmaste enväldig. Även denna gång slutade enväldet olyckligt. Själv föll Gustav III snart offer för en sammansvärjning av några förbittrade adelsmän, och under hans olycksbringade son, Gustav IV Adolf, råkade landet i sådan yttre och inre nöd, att konungen måste avsättas. Icke en blodsdroppe behövde i vårt land flyta vid denna statsvälvning. Den omedelbart därefter sammanträdande riksdagen avskaffade på nytt enväldet och gav landet dess nuvarande regeringsform.

Dessa för vårt land säregna historiska förhållanden hava utövat ett stort inflytande på vårt folks tankesätt i fråga om styrelseformen. Ingenstädes i vår världsdel utom i England, där enväldets avskaffande dock kostade den siste envåldskungen livet och landet långa, blodiga strider, torde det medvetandet så som hos oss ha gått ett folk i blodet, att endast det statsskick är i längden hållbart, som skänker folket självt ett avgörande inflytande på landets öden.

Rydén såg den svenska socialdemokratin som en fortsättning av den frihetskamp och frihetslängtan som alltid funnits. Gemenskapen mellan folket och dess politiska ledare (som Engelbrekt och senare rörelsen) säkrar denna frihet och folkets välstånd.